Rapport om 1-1 i skolan

Som  jag skrev i förra bloggen så ska vår skola börja med en försöksverksamhet att införa 1-1 på några gymnasieprogram. Jättespännande!  Men efter att hört om en del misslyckade projekt att införa 1-1 så känns det samtidigt osäkert och svårt. Därför blev jag förstås nyfiken på slutsatserna i Tomas Kroksmarks rapport som kom helt nyligen:
Lärandets stretchadhet: Lärandets digitala mysterium i En-till-En-miljöer i skolan.

Rapporten var intressant, men skriven på en hög akademisk nivå. Jag hade hoppats på mer handfasta tips. Men trots detta hoppas jag att jag ändå är lite mer mentalt förberedd nu. Här är några av hans slutsatser:

·         Mer elevaktivitet, mindre läraraktivitet.

·         Läraren planerar för lärande i stället för att planera för undervisning.
Viktigt att eleven vet vad den ska fokusera på och vad målen är. Annars är det risk för att eleverna svävar ut och uppslukas av alla länkar och nya infall som dyker upp under arbetets gång. Det gäller att skapa en lämplig balans mellan uppstyrt arbete och spontan kreativitet. Han uttrycker det så här:
”Det innebär en paradoxal planeringssituationför lärarna då de å ena sidan måste se till att varje elev når de riksgiltiga målen samtidigt som de ser stora kunskapsvinster i de kreativa och nyskapande former för lärande som mångfalden erbjuder.”

·         Eleverna jobbar oftast var för sig och söker sin egen information. Inget arbete tillsammans kring ett gemensamt läromedel.

·         Läraren jobbar mer som handledare till varje elev individuellt. Eleven styr handledningens innehåll. En viktig uppgift för läraren är här att få eleven att även reflektera kring sin lärprocess och inte bara kring innehållet.
 

·         En ny sorts samarbete mellan eleverna noterades. Eleverna är nyfikna på varandras arbeten och ger varandra tips om hur de kan använda datorn.

 ·        Den digitala kontakten med läraren t ex via mail upplevs av eleverna som enklare än direktkontakt med läraren, speciellt för elever som är blyga eller har svårt att ta plats i klassrummet.

·        Redovisningarna blir öppna och tillgängliga för alla. Både innehållet och sättet det presenteras på kan diskuteras i klassen.

Speciellt några av citaten från de intervjuade lärarna var inspirerande att läsa. Här är ett exempel:

”I den här mångfalden av information och möjligheter är det enkelt att gå bort sig och välja första bästa tänkbara. Det gör några elever. Andra däremot, tycks på något egendomligt vis kombinera tre, fyra olika informationer till något som de absolut inte kunde tidigare. Då ryser jag ... de hittar saker som inte finns ...”

Kroksmark tar också upp frågan hur tillgången till och användningen av IT påverkar synen på kunskap.

”Vad är värt att veta, vad behöver man lära sig när allt viktigt kunnande finns lättillgängligt via de olika möjligheter som ryms under begreppet Internet?

Hans slutsats är att ämneskunskaperna minskar i betydelse, medan själva metoderna och strategierna för att lära blir allt viktigare att få med sig i livet.

1-1: Flipp eller flopp?

Det var lite skrämmande att läsa om erfarenheterna från Bergen av 1-1-satsningen. Kursböckerna hade helt ersatts av datorer. Inte så konstigt då att man blir ”sliten i huvudet” om man sitter framför en dator hela dagarna!

Som jag ser det så ska datorn vara ytterligare ett hjälpmedel i undervisningen – inte det allenarådandet verktyget. Att bara sätta en dator i händerna på varje elev kan nog mer stjälpa än hjälpa. Införandet måste vara genomtänkt och noga förberett. Det måste finnas en uttalad vision och tydliga mål, som dessutom har förankrats bland lärarna. Det måste avsättas tid för utvecklingsarbete, och det måste finnas både teknisk och pedagogisk support.

På min gymnasieskola har man tagit beslut om att på försök införa 1-1 på några av programmen i årskurs 1. De program som ville vara med fick lämna in en ansökan. Från ledningen har det inte gått ut någon information om vad man vill med satsningen (förutom att det ska vara ett konkurrensmedel när eleverna ska välja gymnasieskola). Bland lärarna handlar diskussionerna mest om alla problem som kan uppstå när eleverna använder datorn under lektionerna.  Frågan HUR vi ska använda elevdatorerna tas aldrig upp på våra gemensamma möten. Nu har inköpen av datorerna skjutits upp på obestämd tid på grund av problem i upphandlingen. Det kanske rentav är tur, för som det ser ut nu är vi långt ifrån tillräckligt förberedda för att starta den här försöksverksamheten.